”Sista mötet”

Varit på ett sista skolmöte för terminen.

Åtgärdsplanen skulle utvärderas. Det stod saker där som inte genomförts, och som hamnade i vårt knä.

Som att det bestämts att det skulle hållas två utvecklingssamtal denna termin, eftersom skolan inte höll något utvecklingssamtal i höstas.  I höstas kom en betygsvarning vi inte var beredda på, dessutom. Då kändes det extra illa att vi inte ens fått ett utvecklingssamtal.

-”Hur känner ni för det? Hade ni velat ha ett utvecklingssamtal till?”.

Vi hade velat ha det vi bestämde. Ingen mening med alla möten, när det som bestäms inte följs upp, och sedan noteras i protokollet att föräldrarna var nöjda med hur det blev.

Det känns fel.

Vi hade redan i januari önskat extra böcker i alla ämnen och fått OK, men det tog till mars och april tills vi efter mycket tjat fick några böcker hem, en åt gången. Trots att det var bestämt.

Vi är så oroliga för åk 8, då schemat inte var klart. Vi har inget att ta ställning till. Skolan fortsätter hoppas att diagnosen ”ska gå över” och att sonen ska ”mogna” till nästa läsår.

Ok, vi provar en medicinändring över lovet, men man kan inte medicinera bort en diagnos. De måste ha rätt förhållningssätt och sätta in rätt stöd, för annars är nästa årskurs körd.

Vi framförde åsikten om kommande PRAO i åk 8. PRAO har hittills inte fungerat, och skolans ståndpunkt är alltid att han kan stå över.

Det går inte ihop för mig med att få betygsvarning i ett ämne, och sedan ändå få ledigt en hel vecka, för att skolan inte har alternativ på hur de ska fylla sin del av skolplikten.

Nej, denna termin var det inga betygsvarningar, de har vi jagat bort. Men ändå. Det kan inte vara ett alternativ att  ge en elev ledigt en hel vecka, när han behöver stöd i undervisningen.

-”Han kanske kan gå med en annan klass? Tror ni det skulle fungera?”.

-”Det tror vi inte. Men vi vill att ni tänker öppet och kommer på något i god tid som han kan göra. Han kan inte vara ledig och sitta hemma och spela dator i en hel vecka, för att det är lättast för er”.

Nu är han i skolan, men det var lika svårt idag som alla dagar. Han tog 45 minuter att väcka. Föräldrarna fick lösa av varann och turas om, för man går lätt upp i limningen.

-”Det går inte”.

-””Men du ska tömma ditt skåp idag. Och du ska få ett nytt skal till din iPad. Annars kan du inte ha iPaden hemma över sommaren”.

-”Jag kan inte”.

Det är tungt att tjata, väcka, få upp och få honom att ta sin medicin.

Men när man tror att det är helt kört, satte han sig upp, tog sin medicin och cyklade iväg.

Ingen frukost i magen.

En dag till bara, sen blir vi lediga.

Vilket skitår det har varit.

Men det kunde vara värre. Han är i skolan mer. Har betyg i alla sina ämnen och får lyckas.

 

 

 

Annonser

Standby-läge

Terminen är snart slut. Vi ska bara stå ut lite till. Några dagar.

Jag går med mobilen i handen mest hela tiden. Alltid beredd på att sonen ska ringa.

Och ändå händer det att missar jag hans sms och samtal.

Jag hänger en maskin tvätt och har tumlaren igång. Har fyra nya sms.

Går in på toaletten och har ett missat samtal.

Han blir arg. Jag blir stressad.

Idag hade jag ett missat samtal. Han kom hem rasande och kastade en köksstol. Skrek och knuffades.

Men jag kan inte alltid svara när jag jobbar. Och ibland lägger jag ifrån mig mobilen.

Men nu gläds vi åt en bra helg. Han har badat med kompisar. Tre gånger. Cyklat. Varit på pizzeria och McDonalds. Åkt attraktioner på tivoli. Spelat fotboll. Varit ute. Umgåtts. Är blå på benen och har fått myggbett.

Igår kväll spelade han fotboll med kompisar på en vardagskväll. Ringde hem och talade om att han skulle komma hem och bada.

Jag tassade på tå här hemma när de kom. Stressad som en skållad råtta kände jag mig.

Det borde absolut inte vara så, jag vet, men när han inte haft kompisar hemma på så länge känns det viktigt att det bli rätt.

Tre stycken långskånkar kom med honom hem. De har växt en decimeter och fått mörkare röster sedan de var här senast för 1 1/2 år sedan.

De badade, studsade, spelade kubb och fotboll. Tog plats.

Vi häpnade. Det är såhär det ska vara. Det var såhär det var förut. Det är liksom helt normalt, bara.

Jag undrar vad kompisarna tänker och tror.

Det är en tuff vecka med tandreglering, BUP-besök och även ett ortopedbesök på annan ort. Det är inte smärtfritt alls, men han log hos BUP sköterskan. Ställde sig på tå när hon skulle mäta honom. Skrattade.

Blodtrycket fint. Inte så högt som senast. Vikten har vänt lite uppåt igen, efter att stadigt ha gått neråt i flera månader. SKÖNT. Snart växer han om mig. Bara tre cm kvar nu.

Han ville inte till ortopeden idag. Skrek om det igår kväll. Och det var anledningen till den välta stolen, också.

Men vi tog oss dit. Blev fem minuter sena. Allt ska funka. Köpte en shake på Max att ha i bilen, så att han inte skulle somna på vägen dit. Men det var lite kö. Detta i kombination att vi inte får komma fram för tidigt. Han kan inte vänta, och tidigare har jag fått hänvisa till hans diagnos och just det: ”Han kan inte vänta. Han går om vi inte får komma in direkt”.

Nu var vi fem minuter sena och fick komma in direkt. Perfekt för oss, trots stressen.

Allt såg bra ut. Sonen fick välja att komma på besök vartannat år istället för varje. Det nappande han på direkt. Vi passade på att boka in ett besök på ortopedtekniska, också. Blev bra. Han var nöjd, efteråt och mamman, också.

Två uppgifter kvar att få gjorda i skolan.

Den ena läraren har släppt eleverna lösa från lektionen och låtit dem klara ett grupparbete på egen hand. Det har inte fungerat. Läraren har inget att bedöma, skrev han igår. Är det inte detta vi pratar om på möten typ varannan vecka? Att sonen måste hjälpas igång och handledas i uppgifterna. Händer inte det, blir han inte klar och vi får honom inte ur sängen…Ett faktaprov har han skrivit i ämnet. 43/45 poäng. Men att arbeta fritt och bli hemskickad för att göra uppgifter själv, utan att handledas, är precis det som inte fungerar. Han kommer inte igång och får sedan ångest.

Den andra uppgiften är luddig. Drog iväg några mail om det idag. Får tydligare info och uppgiften förlängd en vecka. Betyg först till hösten i det ämnet.

Anser att kommunikationen borde fungera bättre, när vi sitter i så täta möten och har en socialpedagog som gör hembesök varje vecka, för att vara en länk mellan skolan och hemmet. Borde man inte kunna veta vad som ska göras då?

Borde de inte någon gång försöka rätta sig efter önskemålet att stötta honom efter de svårigheter han har? Att anpassa efter ADD-diagnosen, vilket både skollag och diskrimineringslagstiftningen kräver?

Nej.

Vi upplever att de bara fortsätter trycka in honom i samma form som alla andra. Det är precis det som aldrig någonsin har fungerat.

Han har en annan form.

På tisdag ska terminen summeras på sista mötet.

Jag vill bara skrika BLÄ!

 

 

 

Läkarbesök

Mamman och pappan har just kommit från ett läkarbesök på BUP. Sonen var inte med och skulle heller inte vara det denna gång.

Nygammal läkare. En första träff efter läkarbyte.

Föräldrarna fick lite hopp igen, och anser att de tänker rätt och är på rätt väg. Efter att ha känt stor hopplöshet senaste veckan.

-”Vad vill ni ha ut av besöket?”, undrade läkaren först.

-”Vi vet snart inte vad som är värst. Men ett stort problem nu är viktnedgång och avsaknad av aptit. Sedan är det diagnosdjungeln. Har han autism? Ska diagnoser tas bort? Och att medicinändringar kanske kan göras? Och att han ofta skolvägrar, såklart. Vi har svårt med det att vi inte får honom ur sängen och till skolan”.

Vi fick ganska snart klarhet i att diagnoser kan komma att plockas bort så småningom. De depressiva diagnoserna är färskvara, så vi ska sluta tänka på det. De går att plocka bort när han förhoppningsvis mår bättre.

Medicinändringar ska provas i långsam takt, för att försöka få till ett bra terminsslut med flaggan i topp, sedan en bra familjesemester och efter sommaren kunna ha en stabil ungdom till skolstarten.

Autism?

Han påvisar många tecken på det. MÅNGA tecken på det, men ska inte utredas för det ändå. Han sägs ligga högt på skalan, utan att kanske toppa och ramla över gränslinjen för diagnos. Men autistiska drag, helt klart, det är vi nu helt överens om. Ingen idé att trötta ut honom med en utredning till, då autism ändå inte kan medicineras. Istället fokuserar vi på ADHD:n, och tror att han inte är deprimerad och bemöter honom som en autist, med tydlighet och förebyggande.

Lamictal, tabletten han hatar mest, tas bort redan idag. Den som stoppat impulsen att slå oss.

Abilify behåller vi än så länge för att han ska vara stabil. Bra mot extremutbrotten och rädslor.

ADHD-medicinen sänks i dos för att öka aptiten lite.

Intuniv skrevs ut, men vi väntar med att ta den tills efter den kommande utlandsresan i juni. Sedan har vi sommaren på oss att prova kombinationen av Intuniv och Elvanse. (Och Abilify).

Fungerar det bra, kan Abilify plockas bort till hösten. Bra. Den är giftigast. Jag vet det, men den har hjälpt oss stort.

Vi är helt överens om att det känns som att det är för många mediciner på en blivande 14-åring, men vi behöver prova oss fram lite till för att hitta rätt kombination.

Jag har läst mig till att Intuniv fungerar bra på utåtagerande barn, och att den ofta används i kombination med Elvanse, för att lugna barnet och öka aptiten. Och för att barnet ska bli lite trött om kvällen.

Går allt väl med de tänkta ändringarna, plockas Abilify bort i höst, och han har då två mediciner, en på morgonen och en på kvällen. Intuniven håller hela dygnet, och kan ta udden av monstret som dyker upp när Elvansen går ur på kvällen.

Han har snart gått ner 10 kg, och vi får oftast inte i honom varken frukost eller lunch. Ibland inte middag heller. Och middag har jag lagat på 21 på kvällen, såväl som efter midnatt. När han är hungrig vill man passa på att få i honom mat.

Alltid extra fett i maten, men han går ner i vikt ändå…så något måste göras här.

-”Hur är skolmiljön?”, frågade läkaren.

-”Rörig och dålig information. Han tar sig inte dit när han inte vet vad som händer”.

-”Vill ni ha hjälp att prata med skolan i början av höstterminen?”.

-”JAAAAA!”, svarade vi samtidigt. ”Gör du sånt?”, frågade jag tvekande .

-”Ja, sånt brukar jag vara med på! Problemet är bara att jag brukar ha svårt att vara snäll, när jag träffar skolan”.

-”Vi har önskat ett möte mellan BUP och skola, men ställde in det senaste, då en psykolog som träffat barnet en gång, skulle skickas dit”.

-”Nej. Jag tror inte att den psykologen tillför nåt”, sa läkaren om den inhyrda psykologen.

-”Vi kände likadant, när han fokuserade på mormors död och social fobi”.

-”Men vad säger skolan till er då?”.

-”Tja….de säger att vi har glömt tala om för sonen att han ska gå till skolan, och att det mesta kanske är mammans fel……och att vi ger honom för många val”.

-”Jag blir så arg när jag hör detta. SKANDAL! Det är typiskt freudianskt. Kan man inte göra rätt själv, så börjar man peka på alla andra och skylla ifrån sig. Jag kommer att säga vad jag tycker, så att ni är beredda på det”.

-”Det gör vi också. Vi är inte konflikträdda. Vi har slutat vara snälla. Kör på!”.

GOD MAGKÄNSLA. Vi har läkaren i ryggen.

Innan har BUP tisslat och tasslat om vem som ska sköta kontakten med skolan. Ingen ville riktigt.

Nu har vi en läkare med oss. En läkare som avslutade med:

-”Problemet ligger inte hos föräldrarna eller i hemmet. Problemet ligger i skolan!”.

-”Vi upplever att skolan öppnat sin verktygslåda nu, men att den visar sig gapa tom”.

-”Då ska jag hjälpa dem att fylla den!”.

Tacksam.

 

 

 

 

 

 

Såhär kan vi inte ha det

Nu skulle det vara en hel skolvecka. Fem dagar. Det var längesedan vi lyckades med en sådan vecka.

Han kom iväg i morse. Dock utan frukost i magen. Vi får inte i honom nåt. Bara en mun oboy till medicinen som piggar upp.

Jag skjutsade honom dit, och stod i standby-läge för att kunna hämta hem, också. Hann både jobba och äta lunch.

Mailade lite med två lärare, angående frågor till inlämningar och prov. När jag inte förstår frågan, hur ska sonen förstå då?

Det anpassade schemat skulle ha tre lektioner, men idag räckte energin bara till två. Och till lite fotboll på rasten. Sedan kom sms:en.

-”Hallåååååå!”

-”Vad är det?”

-”Hallåååååå!”

-”Ja?”.

-”Jag mår illa. Hallåååå!”

-”Har du slutat?”

-”Nä. Hämta mig”.

Jag vet att skoldagen är körd. Frånvaroanmäler. Mailar mentor och en lärare vars lektion sonen uteblir ifrån.

Lämnar mina lunchkollegor för att skjutsa hem sonen.

Hämtar hem en rödmosig kille, som varken har frukost eller lunch i magen. Att spela lite fotboll på rasten blev för mycket.

-”Jag har bara druckit ett glas mjölk. Det var fisk!”.

Energin är för slut. Det duger inte att inte äta.

Vi åkte hem och pluggade istället en liten stund, inför ett prov imorgon. På kvällen är det ingen idé, men vi fick det gjort, fast han var jättetrött….

Hoppas att nästa veckas läkarbesök kan ge en medicinändring som ger lite ökad aptit.

Såhär kan vi inte ha det.

Imorrn tar vi nya tag.

 

 

Vad jag önskar att någon hade sagt

Vi sökte hjälp i så många år.

Var helt öppna med hur det var. Till förskolepersonal, lärare, skolsköterska, kuratorer, barn- och ungdomshälsa, BUP, familjepedagoger, läkare och sköterska på vår vårdcentral.

Hur arg sonen var. Alltid. Att han slog oss. Att han inte kunde sova. Att han i ilska kunde ta av sig bältet och öppna bildörren på motorvägen. Att han i ilskeutbrott kunde plocka tavlorna från väggen, tömma sitt rum och kasta ut alla saker i hallen varje kväll, slå sönder möbler och teknik, även sina egna favoritsaker…

Jag önskar att någon endaste person, en endaste gång hade sagt: ”Han verkar ha dålig impulskontroll och sakna konsekvenstänk! Han borde utredas för ADHD!”.

Tänk, vad många års lidande det skulle ha sparat oss och sonen om någon hade gissat rätt. Jag tycker heller inte att det är mycket begärt att någon professionell person med mer erfarenhet av diagnoser än vi, kunde ha gissat rätt.

Jo, men…när jag tänker efter. En enda person har sagt detta. En enda person. Läkaren vi träffade i februari förra året, som sedan försvann och nu är tillbaka. Och som erbjudit sig ansvara för sonen.

Hen sa faktisk!: ”Jag tycker er son ska utredas för adhd. Varför har ingen gjort det? Man KAN ha adhd fast det inte syns!”.

Just det.

Men sedan blev det utredning och man konstaterade att han inte hade adhd….

Men tänk om någon av alla gissade hade gissat rätt och stått på sig. Jag predikar nu detta åt alla håll: Händer detta igen, tänk diagnos, tänk adhd.  Det hade spara oss så många år av lidande.

Det finns en hel radda saker jag önskar att de INTE hade sagt.

Jag tänker att skolkuratorn på sonens skola, när jag ringde och grät i åk 4, INTE hade sagt:

-”Eftersom vi inte ser något i skolan, så ligger problemet i hemmet. Därför har jag inte tid att träffa er, men hänvisar er vidare till Familjepedagogerna eller Soc:s öppenvårdsmottagning för att få hjälp med strategier”.

Så önskar jag att beteendevetarna vid första vändan på BUP INTE hade sagt:

-”Nej, han behöver inte utredas. Detta kommer att gå bra! Mindre datatid och mer frisk luft, så blir det bra. Ni föräldrar behöver lära er några strategier för att underlätta bara”. Sedan remiss till Familjepedagogerna.

Jag önskar att Familjepedagogerna som sedan utredde sonen, och som vid klassrumsbesök SÅG att sonen inte kom igång med jobb, utan istället vässade pennan sju gånger på en lektion INTE hade sagt:

-”Fin pojke. Absolut ingen diagnos. Det kommer att gå bra detta!”. Sedan lades verksamheten ner.

Jag önskar att skolsköterskan på låg- och mellanstadiet, när jag återigen ringde och grät, INTE hade sagt:

-”Detta är så vanligt! MÅNGA familjer har det som ni. Barnen är trötta efter skolan, och då blir det såhär. Det är SÅ vanligt”.

Då frånvaron ökade i åk 6, och sonen börjat på en högstadieskola, önskar vi att kuratorn inte sagt: ”Ni har inte funderat på om han har hjärntumör? Om jag var ni skulle jag boka en hjärnröntgen för att kunna utesluta hjärncancer”.

Vi önskar att de nya mentorerna inte hade sagt:

-”Vi förstår ingenting! Det fungerar så bra när han är här!”. Då var frånvaron skyhög.

Och tänk om läkaren vi sökte hjälp av på vårdcentralen för de med aggressiva utbrotten INTE hade sagt:

-”Jag ska göra mitt pizzatest, för att se om han blir arg. Jag tror definitivt att han har Asperger, eftersom han inte tittar mig i ögonen. Vill ni ha intyg?”. (Anmälde honom till IVO, då han hetsade sonen tills sonen grät och och sprang ur rummet och ut i foajén och slog på skåpen). Vilken kränkning.

Så kan jag önska att skolpersonalen hade större kunskap om NPF, så att jag sluppit samtalet från resursen, som tyckte att vi gav sonen för många val, och att sonen lindat mig runt lillfingret. Men det är vanligt att mamman får skulden, jag vet det nu.

Nåväl.

Vi summerar flera år av felaktiga beslut från professionellt folk.

Nu har den enda person som gissat rätt, återtagit ansvaret för sonen.

Träffar honom om två veckor.

Hoppas att vi kan landa rätt i medicinering nu, och att sonen kan hitta sitt självförtroende och få lyckas och vara (nästan) som alla andra.

Men mest som sig själv. Och får må bra.

Jag vill ju inte säga ”håll käften!”

Bra samtal vid läggdags igår.

Några lediga dagar från skola och jobb är balsam för själen för barn och vuxna.

Utbrotten och ilskan kommer ändå, men vi lyckades prata om det lite igår natt vid läggning. Efter midnatt.

Rutiner behövs alltid. Även på lediga dagar.

Som att jag inte kan inte dra igång och laga mat utan att vi är överens i förväg om vad vi ska äta. Alltför många gånger har han vänt på tröskeln till köket, när maten är klar p.g.a. fel rätt. Han måste veta innan.

Fel mat, dålig aptit och kanske även medicin ger ett hemskt humör. Stannar han i köket kan vi som igår tvingas sitta och hålla i köksbordet för att han inte ska välta det med mat och dryck på.

-”Håll käften!”.

-”Ingen har sagt nåt”.

-”Håll käften!. Jag är inte hungrig!”.

-”Allt du får i dig är bra. Kan du smaka lasagnen i alla fall?”.

Peppa. Berömma. Vara lågaffektiv. Avleda.

Vid läggdags kan det ofta gå att prata om dagen. Både om sånt som inte fungerat och fungerat. Nära samtal efter midnatt. Jag sitter där tills han somnar. Alltid.

-”Kan jag prata med dig?”, sa jag.

-”Ja”.

-”Jag vill prata mediciner, är det ok?”.

-”OK”.

-”Du är tonåring. Det är normalt att du är arg på dina föräldrar”.

-”OK”.

-”När man är tonåring, så är man mera arg på sina föräldrar. Man ska ju bli självständig och klara sig själv. Det är naturligt”.

-”Mmmm.”

-”Men ibland blir det för mycket. Det är det svårt att veta vad som är vad, när du blir arg och säger fula saker. Om det är tonåringen eller diagnosen”.

-”Jag vet inte varför jag säger ”håll käften”. Jag vill ju inte göra det, men det blir så ändå!”.

-”När man har adhd, så har man dålig impulskontroll och saknar konsekvenstänk, och då kan det komma såna där ord”.

-”Precis så är det!”.

-”Då säger du saker till oss, utan att tänka på det”.

-”Jag menar inte det jag säger”.

-”Vi vet ju det. Vi vet att du inte menar det, men det blir jobbigt ändå”.

-”OK”.

-”Det finns olika adhd-mediciner. Alla reagerar olika på dem. Nu har vi provat två, och kanske ska vara öppna för att prova fler?”.

-”Mmm”.

-”Det finns de man tar på kvällen som hjälper hela dygnet, eller bara andra sorter. Och du tar dem inte för våran skull, utan för att din egen skull”.

-”OK”.

-”När vi pratar med den nya läkaren, så kan vi berätta om att du fortfarande blir så arg och trött”.

-”Ja, för jag vill inte säga sånt. Det händer ändå”.

-”Vi förstår det. Men tänk vilken tur att det bara är hemma! Vissa barn blir sådär arga i skolan. Vad skönt att det bara är hemma ändå”.

-”Ja. Jag är trött”.

-”Medicinen har hjälpt dig mycket. Det har ju blivit bättre, men vi har kanske inte provat klart?”.

-”OK. Nu ska jag sova”.

-”Godnatt. Älskar dig. Vad duktig du är”.

 

 

Vägen framåt

I all röra har jag ett behov av att kunna se en väg framåt, fast alla verkar göra allt för att jag ska sluta med det och sitta nöjd. (Men det är OMÖJLIGT).

IMG_4258

Hur kan det bli bättre? Vad kan vi påverka?

Höll på att gå i taket för två dagar sedan, när jag fick veta att psykologen som gjort second opinion för tre månader sedan, bokat in sig på sonens skola för att berätta om sonens senaste diagnos: social ångest/fobi.

GAH! Inget meddelande till föräldrarna. Råkade ramla över informationen.

Sonen, som nu flera gånger sedan senaste doshöjningen av adhd-medicin letat sig ut och träffat vänner. Spelat fotboll sena kvällar, så han knappt tar sig ur sängen dagen efter. Sonen som har lyckats i skolan, skrivit full pott på proven och som nu allra oftast tar sig dit. Ska han ha social fobi?

Det stämmer inte.

Snarare tror vi att en dåligt fungerande elevhälsa, och för sent insatta anpassningar i skolan skapat en hög stress, som sugit musten ur honom. Han är inte ensam om det. Inte ens i sin klass, tyvärr.

Så igår tog jag mig ordentlig tid att kolla av med mina kontakter: en läkare som svarar på sin privata mail och gärna hjälper till, en väninna som är kurator och tidigare arbetat på BUP, en vän som också är anställd på BUP. Mailande, messande, telefonsamtal och kunskapsinhämtning för att befästa det jag tror och tänker är rätt.

Sedan mail till ny enhetschef angående sonens ”diagnosdjungel” och påstådda höga risk för att bli kriminell. (Får man ens skriva så om en 12-åring, som aldrig begått en brottslig handling? BUP fortsätter hävda den åsikten, även i utredning nummer två. Och OM man får skriva så, ska man inte ta tag i allt det man anser då, att sonen ska följas nära i samband av skola, soc och BUP?).

En av min kontakter påminde mig om en ung pojke (9 år) som blev satt i handfängsel för ett par år sedan. BUP hade missat att se honom, hjälpa honom och hade därför inte agerat i tid. Kanske BUP skriver in denna mening om framtida kriminalitet bara för att visa att de sett honom? För att rädda sig själva om det går fel framöver?

-”Brukar man skriva så?”, frågade jag.

-”Nej”.

Såklart inte.

Vad var problemet med denna pojke? Han var utåtagerande och hade fått vänta i flera år på att få diagnos. Stackars barn.

Våra vårdkontakter liknar nu en Kafka-roman. Det har blivit en helt ABSURD historia. Jag kan inte längre sammanfatta historiken kort….

Men vi vet att adhd:n (ADD) kommer finnas kvar. Såklart. Den får vi leva med, men de andra diagnoserna är färskvara. De GÅR att ta bort.

Och detta lärde jag mig också: vi föräldrar äger rätten till utredningarna. Vi har rätt att säga nej till psykologbesök hos skolans elevhälsa.

Vi har varit helt öppna med sonens svårigheter och önskat att BUP och skola samtalar, men informationen från BUP kan inte komma från en psykolog som träffat sonen bara en endast gång, och som fortsätter radda upp diagnoser som vi inte tror på.

Så idag har jag:

Tackat nej till psykologens återgivning. Check.

Meddelat skolan att vi inte ger tillåtelse till denna återgivning och varför. (Att vår son ska ha alla diagnoserna adhd (add), trotssyndrom, dysforiskt syndrom, cyklotymi och nu även social fobi är HELT ORIMLIGT! Att två utredningar konstaterar att han är högrisk för att bli kriminell anser vi vara HORRIBELT). Check.

Fått sonen med på idén att byta läkare. Check.

Bytt  läkare. Check.

Kontaktat ny enhetschef. Check.

Meddelat läkare och enhetschef att vi önskar autismutredning för att helt kunna utesluta detta. Check.

Fått svar från enhetschef som var villig att ringa upp på onsdag, men bett hen först samtala med läkaren, så att de knippe frågor och önskningar vi har kan få svar. Annars ingen mening att samtala. Check.

Jag har också mailat sonens mentorer, då han inte heller idag lyckades ta sig till skolan. Det blir inte många hela skolveckor, men betyg i alla ämnen han har.

Också pratat med en lärare som ringde upp, angående ett ämne som oroat mest idag. Check.

Och mailat med matteläraren om sonens senaste lysande prov. Check.

På eftermiddagen tittade barnens farfar förbi. Sonen kom och hälsade, kramades, blandade sig lite saft, hjälpte till att duka, satte sig med vid fikabordet, pratade och berättade, skrattade och var glad.

Jag ÄLSKAR att se honom så.