Sista skolveckan

Stor utandning. Inget är viktigt nu i skolan. Betygen är satta. Tror det gick bra.

Jag tycker synd om alla barn som ska gå sommarskola efter avslutningen, när ingenting alls verkar hända de två sista veckorna. Man tittar bara på film varenda lektion.

Terminen går mot sitt slut. Tänk så det var. Vi diskuterade hel sjukskrivning av barnet i januari.

Vi befinner oss i ett lugn, men ändå i stormens öga.

Faran är inte över. Inte alls.

Positivt: måendet, betyg, skola, vänner, moppekort på gång. Flickvän.

Negativt: stor oro för åk 9, som väntar. Han har ju däckat till höstlovet tre år i rad. Vi är beroende av information och stöd.

I våran ringhörna finns nu både Expressen och Tv4. Kanske blir det även en granskning av Skolinspektionen. Många barn har det svårt på sonens skola.

Jag är trött. Jag har viftat så länge med storsläggan.

Men nu tror jag faktiskt att det har gett resultat.

 

Annonser

Önskar en tillgänglig skola

Kommunen har anställt en person på halvtid för att göra skolan tillgänglig.

Det låter som ett riktigt bra beslut. Tyvärr arbetar samma person andra halvan av sin tjänst, med att inte göra skolan tillgänglig för vårt barn.

Vart ska jag börja…?

En tillgänglig skola för mig, är en skola som välkomnar alla. ”Alla” i detta sammanhang är alla som hör till grundskolan enligt Salamanca-deklarationen, där det beslutades att elever med diagnoser ska inkluderas i skolan. Man kan inte besluta att dessa barn ska inkluderas och sedan säga att de inte hör till.

Jag tror verkligen på idén. Jag tror på inkludering, eller snarare omvänd inkludering. Jag tror på allas rätt till grundskola efter sina förutsättningar. Det betyder inte att alla barn ska inkluderas och sitta i samma klassrum och undervisas på ett och samma sätt. Om ett barn inte lär enligt normen, är det inte samma sak som att man har svårt i skolan.

Jag tror inte på att alla elever oavsett form ska tryckas in i samma mall. Nej, nej, men jag tror att en synvända behövs. Att skolan måste förstå att elever som lär på andra sätt inte har svårt i skolan, utan att skolan har svårt för dem. Många skolor som baserar sin undervisning på vetenskaplig grund har förstått detta. Det är tyvärr inte det stora flertalet.

När skolan har förstått det, kan eleverna få sin undervisning. Alla vinner på det i längden. Skolan är den största framgångsfaktorn för ett gott liv. Det är inte en kostnad utan en besparing. En stor besparing.

Tillgängliggör skolan för eleverna som hör dit och samhället har igen det i framtida skatteinkomster. Allt annat är galet.

Allt annat kostar mycket mer. Barn och elever som inte lyckas i en otillgänglig skola, blir framtida olyckliga vuxna, som kostar mer än det kostar att hjälpa dem nu.

De kostar mycket redo nu. I sjukskrivna föräldrar, sjukskrivna barn med sämre framtidsutsikter.

Tar tag i det som behöver göras

Varit på ett bra läkarbesök med sonen tidigare i veckan. Jag hade med en checklista. Inget får glömmas bort att prata om: mående, diagnoser, autismutredning, medicin, ångest och körkortstillstånd.

Allt blev gjort.

Måendet är bättre. Många saker händer. Han orkar träffa kompisar på helgerna. Är mer i skolan. Har gjort saker som vi i vintras inte trodde var möjliga: åkt tåg, shoppat med kompis på annan ort, ätit buffé med kompisar, spelat fotboll, varit på bio, LAN:at med kompisar…jag har tappat räkningen hur många gånger. Skrattat. Ja, han har t.o.m. skrattat. Flera gånger.

Diagnoserna diskuterades med läkaren. BUP har ett galet journalsystem, där diagnoserna tydligen faller bort om den läkare eller sjuksköterska som träffar honom glömmer kryssa i att barnet har dem. Så de tunga diagnoserna jag oroat mig för står där, fanns inte kvar. Tre stod kvar: adhd, trotssyndrom och social fobi. Vi håller bara med om adhd, och säger att de andra diagnoserna snarare kan vara symptom på autism. Galet att social fobi ska stå på ett barn som går i skolan flera dagar i veckan, går på bio, spelar fotboll och umgås i stora kompisgäng på fjorton personer. Vi håller bara med om adhd och önskar en autismutredning.

Han blev uppsatt på väntelista för en sådan, med det dystra beskedet att ingen psykolog finns anställd på BUP för tillfället. Inga utredningar alls görs. En pott för utredningar externt har funnits, men pengarna är slut. Inga mer utredningar i år. Jag frågade efter vårdgarantin, men fick till svar att den inte gäller. Det är inte lätt att vara ett barn som mår dåligt i dagens samhälle.

Rådgjorde om mediciner. Frågade återigen om ångestdämpande, som vi fått nej på vid upprepade tillfällen. Nu fick vi otippat ja, efter att sonen själv klarade av att beskriva hur ångesten yttrar sig. Riktigt bra gjort. Vi provar en svag, svag dos ångestdämpande sedan några dagar. Inga bieffekter märks. Jag tror att detta kan bli bra. Tänk orm det kan bli bra!

Så till körkortstillståndet, som vi oroat oss så för. Läkaren undrade om vi ville komma tillbaka för en intervju gällande det, eller om vi skulle ta det direkt. DIREKT, såklart! Nej, sonen är inte längre impulsiv. Han sköter sin medicin stort sett utan påminnelser och har inte gjort någon kriminell handling i hela sitt liv., vad vi vet. Han har aldrig råkat ut för någon olycka i trafiken. Det finns ingen anledning att han inte ska få ta körkort, säger läkaren. Intyg kommer på posten. Transportstyrelsen kommer att kräva det.

I ren glädjeyra passade vi på att åka till polisen och beställa ett id-kort till sonen, och anmälde honom till moppeteorikurs. Han kommer inte behöva ha tillståndet klart till teorin. Han och jag har börjat kolla igenom materialet, på det som funkar bäst för honom: jag läser högt och ställer frågor. Vi diskuterar kring vad det står. Funkar.

På anmälningsfronten är det ganska lugnt. Eller vad man ska säga. Det kanske var fel ord. En JO-anmälan inlämnad. Ett överklagande till Skolväsendets överklagandenämnd inlämnad. Lärt oss ordet inhibition i veckan. Törs vi? Inhibition är våran möjlighet att återställa schemat från den halverade skolgång vi inte vill ha. Vi har rätt att upphäva beslut om åtgärdsplan och anpassad studiegång inom 48 timmar, i väntat på beslutet från överklagandenämnden. Men törs vi? Har vi nåt att förlora? Funderar.

Vi har saker att vinna i alla fall, kan jag konstatera. Vi kan vinna att frånvaron syns igen. Annars döljs den i en beslutad anpassad studiegång som vi inte vill ha, fast skolan säger att vi medverkat i beslutet. Vi skulle vinna att vi tydliggör att vi verkligen inte vill ha den. Vi kan vinna att han får två F. Är det en vinning? Ja, på det sättet att det syns att skolan inte hjälper honom och döljer det. Jag ser det som en vinning. Sonen har ingen åsikt om just det.

Inte hört nåt från DO heller, men konstaterar att det oavsett det är diskriminering.

För skolan är inte tillgänglig för vårt barn.

Total panik ett par dagar

Allt går åt rätt håll. Skön påskvecka. Lugn.

Tog tag i moppeidén och vi levde på det. Synundersökning, kollat teori, ansökt om körkortstillstånd och tittade t.o.m. på en moppe och fått med sonen på att provsitta den. Den vi ska köpa. Han tog kort och delade med vänner. Fick hurrarop.

Sedan läste vi på. Klart vi skriver att han har adhd. Inget problem med det. Han är inte kriminell och sköter sin medicin. Men ramlade över en skrift från transportstyrelsen om diagnoser, och insåg att det ligger ju en gammal skräpdiagnos i journalen som vi inte håller med om: cyklotymi. Det kan ställa till det när läkaren ombeds skicka in läkarintyg.

Nu fick vi en enorm oro istället. Varken jag eller maken har kunnat sova. Tänk om han inte får ta körkort? Förberedde sonen på att problemen kan komma.

-”Men mamma, det kan väl inte hända? Varför skulle jag inte få göra det?”.

Jag skickade länken med läkarintyget till vår läkare. Kollade vem som är chef på BUP och skrev ett mail dit om vad vi varit med om. Fortsatt oroa oss. Läkartid på tisdag. Meddelat sonen att det blir ett viktigt besök.

Sonen har gråtande tagit sig igenom två utredningar. Man hittade varken adhd:n eller den autism vi nu tror att han har. Istället sattes tre ovanliga diagnoser, som vi inte alls känner igen oss i.

Mailade nya BUP-chefen. Berättade om vår oro och att vi anser att det blivit helt fel. Att vi på summering i närvaro av skolpersonal fått höra att sonen klassas som ”BUP-VIP” och att hans tunga diagnoser är vanliga på landets fängelser. Bara det i sig är ju HELT SJUKT. Men det finns också att läsa i utredningen.

Utredningen gjordes av en psykolog under utbildning, som fick son legitimation under utredningens gång. En psykolog som tyckte ärendet var så svårt att hon fick handledning. Handledaren träffade aldrig vårt barn…

Därför ifrågasätter vi dessa diagnoser. De har satt en stämpel på vårat barn som skolpersonal tror på. Ska det också bli så att han inte får ta körkort får jag hjärtstopp.

Svar idag från både nya chefen och läkaren. Chefen som är psykolog tycker det är bra att vi ifrågasätter diagnoserna. Hen har aldrig hört talas om att de satts på något barn tidigare. Hen säger som läkaren att diagnoser är färskvara och kan tas bort. Läkarbesök först, sedan diskussion igen.

Läkaren meddelar: -”Jag skriver ingenting i intyget som inte är relevant”.

Bra. Vi kan andas ut. Han kommer att få sitt körkortstillstånd. Hoppas det går fort så att han kan plugga teori med kompisarna i maj.

Skaffa moppe?

Skolstriden har tagit så mycket tid och kraft. Vi hade missat att söka körkortstillstånd för eumoppe, och helt glömt att chans fanns att börja plugga till detta på lovet. Några kompisar hade börjat teorikurs under veckan. Hade varit perfekt att gå tillsammans med dem. Men nu är vi på banan igen.

Han får bestämma och han vill ta moppekort. Bra. Nåt att glädjas åt. Tar sig kanske lättare till skolan. Vi får nåt att glädjas åt och nåt annat att tänka på.

Under påskhelgen har vi beställt körkortstillstånd och gjort även gjort en synundersökning. Vi har bokat in oss för att titta på en begagnad moppe hos en vän till mig, pratat vägmärken och trafikregler, kollat teorikurser och läst på om priser, litteratur m.m.

Optikern var glad och trevlig. Intet ont anande om svårigheter, ångest, kravkänslighet, läkarbesök och vändor av hemmasitteri.

Föst tittade sonen i maskinen. Gick bra. Sedan vidare in i ett annat rum för att kolla synen på tavlan. Jag gick efter. Optikern tittade på mig och sa: ”Ska du följa med in och hålla handen?”. Jag stannade utanför. Optikern kunde inte veta våran historik och vad sonen klarar och inte klarar. Hur mycket hand jag har fått både hålla och dra i, fast jag inte alltid vill. Hur stor ångesten var innan vi kom iväg på undersökningen.

Lyssnar nyfiket. Sonen kan sin adress, sitt personnummer. Svarar tydligt och vänligt. Ser allt på tavlan.

Jag betalar så länge. Tjejen i kassan säger: ”Så härligt när de blir stora och klarar sig själva”. Jag har svårt att svara nåt bra.

Kommit fram till att det kan vara läge att plugga teori när lovet börjar, för då är det förmiddagstid, och inte i hans tröttaste fas under sen eftermiddag kväll. Lovkurs behöver inte ta energi från skolan.

Jag är glad. Han är glad. Vi är glada.

Han får och vill vara som alla andra.

Hoppas det fungerar.

Han vill verkligen detta. Imorrn kollar vi moppe.

”Okej. Vi gör det. Jag är med”.

Han har länge vägrat autismutredning. Vi har valt att spara på hans energi och sagt att du får göra detta senare, när du är vuxen. Kanske vill du förstå dig själv.

Vi har ändå gjort två adhd-utredningar som vi inte upplevde landade rätt. Och flera andra märkliga diagnoser står i journalen. Vi vill ha bort dem och ska diskutera detta med läkare igen i slutet på månaden.

Nu har vi lov, barnen och jag. Vi hann sitta vid köksbordet och ta ett rejält snack om allt från mående till gymnasieprogram, framtida yrken, intressen och meritpoäng. Han ska upp i åk 9 och vi måste tänka till nu. Vi siktar inte mot höga betyg, men mot många betyg. Även höga betyg är möjligt, men är inget måste.

Jag har läst om autismprogram och autismgrupper. Gymnasieprogram som anpassas för att stress- och kravkänsliga individer ska orka. Program som läggs på fyra år istället för tre, eller tar avstamp i ett specialintresse.

Vi satt och läste på och pratade. Jag konstaterar igen att det är helt sjukt att skolan säger att han har så svårt. Det stämmer ju inte. Han har bara två E i senaste betygen. Inga F. Han har C i sex ämnen och nåt B och A t.o.m.

Ändå vill rektor halvera hans studiegång p.g.a. hans ”svårigheter”. Jag kan omöjligt begripa det. Jag skickar arga mail.

DO går igenom anmälan. Pågående ärende där. Skolväsendets överklagandenämnd tar några månader på sig att granska det överklagande vi lämnat in. Kan aldrig tänka mig att de godkänner detta, men hittills har alla beslut förvånat mig, så lika bra att stålsätta sig.

Då sa jag det igen. Jag sa att en autismutredning vore bra. Att han får större förståelse och att vi slutgiltigt får veta om det är ett funktionshinder han har. Han ska upp i åk 9, snart sikta mot gymnasiet. Det är bra att veta hans stödbehov och lättare att kräva hans rätt, fast en diagnos inte ska behövas för det.

Och han sa -”Okej. Vi gör det. Jag är med”.

Det gick inte

Det beslut som vi väntat så länge på blev inte till våran fördel.

Skolan har redovisat felaktig frånvaro. Närvaron sägs nu vara 100%, och inspektionen köpte det.

Ingen kritik av skolan. Ärendet nedlagt.

Jag kan visa att närvaro dolts och förskönats. Den har baserats på en anpassad studiegång som startade först 18/3, och är därför fel.

Jag har anmält igen igår kväll, men aktuellt ÅP för tiden som omfattas och med jämförelse av sonens och en klasskompis närvarostatistik.

I skolans rapportering till inspektionen saknas flera ämnen helt, och tiotals timmar i flera ämnen. Det visar skolans egen dokumentation.

Till inspektionen skickar man handskrivna scheman, vecka för vecka, med små klottriga handskrivna anteckningar av frånvaron. Man hävdar att men skickat ett handräknat schema, för att sonens skolgång är så komplicerad att den inte går att närvaronotera i datorn.

Jag håller inte med.

Man mörkar med flit.

Så anmält igen och hoppas att fallet blir större denna gång. Något säger mig att skolan har en tradition av detta, och lyckats förut.

Den egna prestigen är större än barnets rätt till utbildning.