Avgrundsdjupet

Först – allt är bra. Vi befinner oss inte i någon avgrund.

Jag funderar bara på det stora gapet i oförståelse. Den skiljelinje mellan oss, helt vanliga föräldrar som upplevt att ett barn hamnat i hemmasitteri och de föräldrar med barn som inte har samma problematik.

Andra föräldrar säger morskt: ”Mitt barn skulle aldrig få bara hemma”.

Jag vill göra klart, en gång för alla: Vi har aldrig låtit barnet vara hemma. Vi har aldrig haft något val när det blev så. Vi har aldrig tänkt att ”Vi skiter i skolan, han kan vara hemma och mysa istället.”. Nej.

Vi har fått höra att vi glömt tala om att det är skolplikt. Nej. Det har vi sagt i flera olika tonlägen när vi försök dra det apatiska barnet ur sängen.

I veckan igen hörde jag det på jobbet. Man pratade om skolfrånvaro. ”Det blir bekvämt att vara hemma och spela dator”.

Nej, det blev aldrig någonsin bekvämt. Barnet som inte tar sig iväg har ångest. Barnet mår dåligt över sitt misslyckande. Misslyckandet leder till psykisk ohälsa. ”Jag är så dålig, mamma”.

Vid datorn mådde sonen bra när kompisarna kom hem från skolan så. Och på loven. För då kunde han vara precis som alla andra. Då kunde han spela med sina klasskompisar.

”Imorgon ska jag gå”. Sedan samma ångest över att inte klara det. Även hos oss.

För oss har det gått bra. Det blev student. Det blev jobb. Vännerna står kvar runt honom, fast han sällan var där.

Vi kom ut på andra sidan. Tilltufsade. Slitna.

Vi klarade, men avsaknaden av förståelse från dem på andra sidan avgrundsdjupet stör mig ännu.