Klappar & klappar.
Inte som ni tror, kanske. Jag klappar mig själv på axeln, bara. Länge.
BUP-besök idag. Det har varit så många såna, eftersom vi både går på ordinarie tider och genomgår en second opinion i närmsta stad.
Man ska inte klaga över att man springer på BUP. Vi tas om hand. Många får vänta länge och får inga tider, men vi är inne i systemet och tas på allvar nu.
Läkaren och psykologen som genomför ”second opinion”-granskning, pratar nu ihop sig med våran läkare. Idag fick vi information om att diagnoser troligen tas bort. (Hur ska det gå för DMDD-mamman, om DMDD tas bort?)
De har en samsyn nu i alla fall, alla tre. Diagnoser tas bort, och kvar blir bara ADHD med huvudsaklig koncentrationsstörning (ADD).
Som jag har slitit. Och jag har HAFT RÄTT!
Alla får tycka att jag är jättejobbig, men jag HADE RÄTT!
Nu kommer journalen ändras, och medicinering ses över. Värstingmedicinerna kommer att provas att sänkas eller kanske tas bort, när man förhoppningsvis ser en stabilisering av humöret.
Medicindosen för ADHD går att prova en höjning vid behov, men det avvaktar vi med.
Till sonen sa jag i bilen hem: ”Jag har slitit så för dig. Du behöver inte vara glad, men jag är det. Jag känner att jag haft rätt och det var värt varenda sekund! Jag kommer att strida för dig och dina rättigheter ända in i kaklet!”.
Klappar & klappar. Lääääänge klappar jag mig själv på axeln.
dmddmamman 